Söker mönster!
2010-01-22
Kikar ut genom fönstret denna gråmulna dag och konstaterar att jag nu har varit arbetssökande i 22 dagar. Konstaterar också att det sorgliga figuren inte har gjort entré ännu. Ju längre hon håller sig borta desto bättre. Det ligger en otroligt destruktiv kraft i att börja tänka i negativa banor. Jag som lider av en mycket envis och elak magkatarr ska verkligen akta mig för de tankarna, för de gör allt värre.
Men jag klarar mig hittills bra under omständigheterna. Ibland hjälper det att försöka se sig själv utifrån och i ljuset av annat, till exempel katastrofen i Haiti, för att mina problem ska kännas mindre betydelsefulla.
Jag har haft två otroligt positiva samtal om jobb den här veckan som har lyft mig. Det är så roligt att ringa på ett jobb och så möts man av en människa som är intresserad av den som ringer, som ställer frågor och är allmänt trevlig. Som vanligt vågar jag inte ha för stora förhoppningar, men jag håller tummarna för att det ska räcka till intervjuer. Det borde vara min tur, jag har samlat ihop på karmakontot till det här :)
Lisa och den sorgliga figuren. Del 1 - presentation
I vanliga fall är Lisa en lättsam människa med nära till skratt. Hon är förvisso en grubblare men låter inte detta ta över livet. Hon trivs på sitt jobb där hon får träna skrattmusklerna minst tre gånger varje dag som medlem i (h)järngänget. Men nu ska Lisa inte jobba kvar på stället där hon får skratta varje dag. Hon är ute i arbetssökar svängen, vilket verkligen inte är det lättaste.
Enter - den sorgliga figuren.
Den sorgliga figuren är den där typen som ligger på lur och tar över Lisa när hon har oflyt i jobbsökandet. Tyvärr händer det alldeles för ofta, vilket innebär att den sorgliga figuren får alldeles för mycket utrymme i Lisas annars glada och lättsamma person. Men när allt känns hopplöst och Lisa kämpar mot inbillningen att allt och alla konspirerar mot henne då är det lätt hänt att den sorgliga figuren tar över. Den sorgliga figuren ser allt i svart och mörkaste grått.
Fortsättning följer...
Så bra!
Lyssna på din kropp, älskade dotter
Din kropp har börjat prata.
Du känner inte igen språket, du kan ännu inte urskilja orden.
Men du vet att den pratar med dig.
Älskade dotter, lyssna på den. Lyssna noga.
Det är ditt eget språk. Din identitet.
Utforska språket. Skynda inte. Var inte rädd.
Upptäck din grammatik, uppfinn din egen syntaxis.
Böj verben tills de är tillräckligt regelbundna för dig.
Var din egen akademi, skriv ditt eget lexikon.
Din kropp är full av ljuva löften, av underbara mysterium.
Vänta bara, du kommer få uppleva det så småningom.
Så länge du låter kroppen prata och respekterar varje punkt.
Din kropp är ditt land, bara ditt.
Den markerar var din frihet börjar. Och vart den slutar.
Där inne är ditt ord lag. Låt ingen få dig att tro något annat.
Låt ingen överrösta dig! Låt ingen håna dig för ditt uttal!
Och sparka ut alla falska profeter som tror sig kunna uttolka orden
bättre än du!
Släpp inte in dem. Aldrig. Lova mig det.
Din kropp har yttrandefrihet - använd den friheten
bara med någon som har ett behov av att lyssna.
Släpp in en, tio eller två hundra.
Men släpp inte in någon som du inte önskar.
Försvara din kropp.
När du inte vill.
Se varje oönskad smekning som en mikroskopisk våldtäkt,
varje stulen kyss som en krigsförklaring.
När du inte vill.
Är dina ben en gränspostering,
dina senor är taggtrådar och varje por en soldat.
När du inte vill.
Säg nej. Nej, nej, nej! Hur många gånger du vill.
Du behöver inte ha en ursäkt och det är inte sant
att dina nej förbrukas och tar slut.
De är inte en hushållskassa. Och de är inte förhandlingsbara.
Nej är din frihets sista utpost. Försvara den.
Men när du vill.
Finns det bakom dina hopbitna tänder en armé av kyssar.
Ställ den i kärlekens tjänst!
I den som varar ett liv, ett år, en sommar eller bara några andetag.
När du vill.
Är din kropp ett land i en värld med andra länder.
Utforska dem utan rädsla. Utan fördomar.
Korsa hav, upptäck länder, landstig på kontinenter och öppna kanaler -
inte för varor utan för känslor.
Lyssna på din kropp, det är din kompass.
När du vill.
Res med vit flagg!
Det handlar inte om att erövra, utan om att kapitulera tillsammans.
En sak till, min älskade dotter:
Ta för guds skull inte din frihet för given!
För att skörda frihet, måste man odla blod, tårar och kamp.
Det finns miljoner kvinnor som har kämpat och kämpar
för sin och din frihet.
Anonyma hjältinnor som måste stå ut med att bli bespottade
av andra kvinnor som missbrukar ett arv de inte tjänat ihop själva!
Vänd dem aldrig ryggen! Ge dem en hand!
Martin Ezpeleta
5 månaders uppehåll...
Jag är kvar i Gällivare, men har påbörjat nedräkningen. Lägenheten är uppsagd till årsskiftet och jobbjakten är i full gång. Jag vill verkligen hitta ett jobb i Skellefteå. Jag är trött på att bo 35 mil från P, med usla kommunikationer i en skruttig lägenhet. Tur att jag min själsfrände A här. Utan henne hade jag gått under! Det är intressant hur man klickar så väl med vissa människor, och hur lika man kan vara. Som A sa idag; "Det är som att titta sig i spegeln". Vi skrattar åt samma saker, drar samma citat ur filmer, associerar till samma saker och har en gemensam STOR kärlek till tacos. Det är vänskap det!
Jag är som sagt i jobbletartagen. Det är inte det lättaste. Läste nyss om en kille som hade fått jobb genom att skriva en stor skylt och sätta sig ute på gatan. Han hade fått jobb inom bara några timmar. Det bevisar ju det som sägs, att de flesta jobb inte annonseras ut, utan de tillsätts genom spontanansökningar och kontakter. Jag har ju inte så många kontakter, men spontanansöka skulle kunna vara något. Jag ska leta rätt på 5 arbetsplatser som intresserar mig i Skellefteå och skicka in CV och presonligt brev. Vad vet man, det kanske lir napp. Nu ska jag ägna mig åt att skriva en ansökan till ett utannonserat jobb. Det gäller att fila på det eftersom det antagligen är väldigt många sökanden.
twitter.com/lisabadu
Verkar vara en kul grej så jag testar.
Valborg
Jag har iallafall haft en trevlig kväll i Avvakko. Korvgrillning, eld och trevligt umgänge. Det var fint att komma ut ur lägenheten, vädret var underbart. Såg en intressant grej på vägen ut till Avvakko som jag bara har hört talas om tidigare och därför inte riktigt trodde på, men det visade sig vara dagens sanning. Här är det vanligt att så här på vårkanten ta bilen till närmaste väg med sluttningar i bra söderläge, E10 till exempel, och helt sonika göra upp en eld, ställa upp campingbordet, slänga på korven, och... Ja och, det är det stora frågan. För vad gör man där vid vägen? Sitta där och grilla, det liknar ju ingenting. Det är ju inte så att det inte finns jättefina rastplatser att grilla vid eller så. Jag såg säkert 15 - 20 grupper med människor sittandes där vid vägen. Det var blandade kategorier; barnfamiljer, ungdomsgäng, pensionärsgäng, så det verkar vara ett allmänt nöje. Pajsare säger P, skumma säger jag.
Hoppas på bra väder imorgon med, då åker nya fina cykeln fram. Det är så underbart att cykla i vårvärmen så jag passar på att upptäcka Gällivare hehe.
Nu är det natt, hoppas på en lång skön sovmorgon i morgon.
Ebba vs Linda
Fånigt hela grejen. Jag kan inte relatera till någon av dem, men jag måste säga att jag är på Ebbas sida i det här. Linda Skugge som var en ganska cool arg tjej på 90-talet är nu en bitter hemsk kvinna som tycker att hennes liv är bättre/värre/jobbigare/roligare/mer värt än alla andras. Hon gör mig så trött, varför måste hon jämföra, varför inte bara konstatera att de båda känner stress? Varför sträva efter att vara bättre på att ha det värre?
Våndan av Lost
Men, våndan då kan man då undra. Vad är problemet med Lost eftersom jag nu gillar det så mycket? Jo problemet är min svaga nerver och alldeles för livliga fantasi. Jag klarar inte av att titta på otäcka program eller filmer, jag jagar upp mig och blir rädd. Otroligt fånigt, men sant. Jag kommer i håg när Arkiv X gick på TV. Det vågade jag i princip aldrig titta på själv utan var tvungen att åka till nån kompis.
För några år sen när vi bodde i Norrköping hade vi en filmkväll med J och O. O valde film och det blev en japansk eller koreansk skräckfilm. Jag tillbringade hela filme sittandes under en filt, svettig och rädd, kikandes genom fingrarna men mestadels blundandes. De få scener jag såg fick mig bara att skrika och gömma mig ännu mer. Alla andra hade såklart väldigt roligt åt mig och man skulle ha kunnat tro att de tittade på en komedi med tanke på hur mycket de skrattade. Och såklart drömde jag mardrömmar hela natten. Numera totalvägrar jag att tiitta på skräckfilm.
Därför måste jag nu surfa samtidigt som jag tittar eftersom vissa delar av Lost är otäcka. Då kan jag koncentrera mig på annat när de dyker upp. Ännu ett problem med att bo själv.
Gott gott gotti gottgott
Bästa sättet att undkomma misstankar om doping
Osökt går tankarna till min käre far och min fina syster och deras typ av humor.
Anorexia
Så nu när jag är hemma och såsar runt i pyjamas hela dagarna ägnar jag tiden åt att läsa Harry Potter, surfa, sova och titta på tv. Just nu tittar jag på ett program från UR som handlar om pojkar med anorexi. Det är tre pojkar som behandlas för anorexi på ett behandlingshem och det är intressant att se och höra hur de tänker kring sin sjukdom och livet i övrigt. En av pojarna sa just att tre år av hans liv har försvunnit för att han hela tiden tänkte på mat. Det verkar som att deras liv består av mycket stress, kring skola, mat, vänner och så vidare. Jag tror att det svåra för dem blir att hålla i det de har lärt sig och inte börja minska i vikt i gen, eller öka utan kontoll. 1 av 10 som drabbas av anorexi är pojkar. Flickor är i absolut majoritet, men eftersom det totala antalet som drabbas är så stort så blir det många pojkar och därför är det intressant med en ny vinkel på ett program om anorexi.
Pojkarna är inte så gamla, runt 15 kanske och deras föräldrar gör ett jättejobb med att fixa bra mat, räkna så att de får i sig tillräckligt med kalorier osv. Det måste vara så svårt att se sitt barn vara så sjuk. Det där med att räkna kalorier är lite dubbelt tänker jag. Det var förmodligen på det sättet de tog kontroll från början och räknade kalorier för att veta hur mycket det var i ett äpple osv. Och nu ska det räknas igen för att gå upp och sen stanna på en målvikt vilket innebär att förhållande till mat inte förändras egentligen. Den totala kontrollen över hur mycket de stoppar i sig finns kvar. En av pojkarna äter iofs precis så mycket som han ska, men inte en kalori mer, och då kvarstår ju problemet och inställningen till mat och rädslan för att bli/vara tjock. En ur personalen sa precis nu att pojkarna är på behandligshemmet tills de är fysiskt friska, inte psykiskt friska, så det krävs vidare behandling när de kommer därifrån.
Och med det sagt börjar det bli dags för mig att fixa nåt att äta. Det är ganska så tomt i kylen tyvärr, men nåt ska jag väl få ihop.
19e februari
Datorkrångel och allmän lättja - anledningarna till att det var längesen jag uppdaterade. Nu har det väl inte hänt så jättemånga spännande saker, men ändå.
Första helgen i februari tillbringade vi på Jokkmokks marknad. Det var väldigt roligt och mysigt. Massor med folk, massor med snö, kallt, god mat och shopping. Investerade i ett par Luddar, världens varmaste skor. Kan säga att det var en bra investering eftersom det har varit mellan 25 och 30 grader kallt här den senaste tiden. Det blir nästan en chock att gå ut när solen strålar och det ser varmt ut, och så fryser snoret i näsan.
Jag var i Skellefteå förra helgen. Vi var på dop i landskyrkan. Det var en vacker ceremoni och en trevlig dag. P är fadder till den lille som är hans kusinbarn. På söndagen tänkte jag att jag skulle chansa och ta bussen till Luleå som går 16.20 för att sedan ta anslutande tåg till Gällivare 18.40. Jag skulle ha 15 minuter på mig väl framme i Luleå. Nåväl, när klockan var 16.30 hade bussen inte lämnat Skellefteå och jag började känna mig lite tveksam till om jag skulle hinna, och självklart hade jag möten inbokade på måndagmorgon som jag i så fall skulle missa eftersom morgontåget inte kommer fram så tidigt. När vi kom till Piteå hade bussen kört i kapp lite av tiden, men inte tillräckligt mycket så jag var fortsatt tveksam. Men då kom en räddande ängel i form av bussvärden och skickade ut mig till en väntande taxi som körde mig direkt till tågstationen. Jag hann med tågen så slutet gott!
Apropå slutet gott, slutet för min hemska, hemska, hemska hall kom här för ett tag sen. Nu är den målad helt i vitt. Kanske inte så fantasifullt eller vågat, men det var fantasifull och vågad till max innan, och resten av 60-talsgrottan (som lägenheten kallas, det och råtthålet beroende på mitt humör) ligger inte så långt efter. Det var tapet i taket - svart botten med bruna och orangea blommor samt en form av vävtapet med trådar i en obestämbar brun-grön-orangefärg på väggarna. Det var som att kliva in i en psykedelisk mardröm. Tänkte lägga upp före- och efterbilder när jag har fotat efterbilderna.
Nu ska jag se om jag kan peta i mig lite mat, har varit hemma idag eftersom jag inledde morgonen med att svimma i badrummet och må illa. Är fortfarande yrslig så fort jag reser mig och mår lite illa hela tiden. Det är jobbigt att bo själv när sånt händer... Det går ju både magsjukor, vinterkräkor och influensa så att få något är väl inte så konstigt kanske.
Det nya millenniets y-barn
Annars var det ju fint med föräldrarna som ville ge dottern namnet Tequila Vikingahjälm, när hon blev till var de nämlien fulla på tequila och en vikingahjälm satt på mannens huvud. Det är ett namn att stolt berätta om...
4e februari
Men att umgås med trevliga människor, äta god mat och dricka ett par glas vin en onsdagkväll är ju alldeles, alldeles underbart!
