Anorexia
Jag är hemma i dag med, yrseln sitter i och jag känner mig allmänt hängig. Men jag räknar kallt med att vara på jobbet på måndag, har ett par möten och praktikintroduktion som jag inte kan missa. Måste dessutom förberda mig inför projektgruppsmötet som jag håller i på tisdag. Kanske ska ställa in mig lite så här på första mötet på året genom att bjuda på semlor kanske. Avslutade förra året med att bjuda på fika och det var uppskattat.
Så nu när jag är hemma och såsar runt i pyjamas hela dagarna ägnar jag tiden åt att läsa Harry Potter, surfa, sova och titta på tv. Just nu tittar jag på ett program från UR som handlar om pojkar med anorexi. Det är tre pojkar som behandlas för anorexi på ett behandlingshem och det är intressant att se och höra hur de tänker kring sin sjukdom och livet i övrigt. En av pojarna sa just att tre år av hans liv har försvunnit för att han hela tiden tänkte på mat. Det verkar som att deras liv består av mycket stress, kring skola, mat, vänner och så vidare. Jag tror att det svåra för dem blir att hålla i det de har lärt sig och inte börja minska i vikt i gen, eller öka utan kontoll. 1 av 10 som drabbas av anorexi är pojkar. Flickor är i absolut majoritet, men eftersom det totala antalet som drabbas är så stort så blir det många pojkar och därför är det intressant med en ny vinkel på ett program om anorexi.
Pojkarna är inte så gamla, runt 15 kanske och deras föräldrar gör ett jättejobb med att fixa bra mat, räkna så att de får i sig tillräckligt med kalorier osv. Det måste vara så svårt att se sitt barn vara så sjuk. Det där med att räkna kalorier är lite dubbelt tänker jag. Det var förmodligen på det sättet de tog kontroll från början och räknade kalorier för att veta hur mycket det var i ett äpple osv. Och nu ska det räknas igen för att gå upp och sen stanna på en målvikt vilket innebär att förhållande till mat inte förändras egentligen. Den totala kontrollen över hur mycket de stoppar i sig finns kvar. En av pojkarna äter iofs precis så mycket som han ska, men inte en kalori mer, och då kvarstår ju problemet och inställningen till mat och rädslan för att bli/vara tjock. En ur personalen sa precis nu att pojkarna är på behandligshemmet tills de är fysiskt friska, inte psykiskt friska, så det krävs vidare behandling när de kommer därifrån.
Och med det sagt börjar det bli dags för mig att fixa nåt att äta. Det är ganska så tomt i kylen tyvärr, men nåt ska jag väl få ihop.
Så nu när jag är hemma och såsar runt i pyjamas hela dagarna ägnar jag tiden åt att läsa Harry Potter, surfa, sova och titta på tv. Just nu tittar jag på ett program från UR som handlar om pojkar med anorexi. Det är tre pojkar som behandlas för anorexi på ett behandlingshem och det är intressant att se och höra hur de tänker kring sin sjukdom och livet i övrigt. En av pojarna sa just att tre år av hans liv har försvunnit för att han hela tiden tänkte på mat. Det verkar som att deras liv består av mycket stress, kring skola, mat, vänner och så vidare. Jag tror att det svåra för dem blir att hålla i det de har lärt sig och inte börja minska i vikt i gen, eller öka utan kontoll. 1 av 10 som drabbas av anorexi är pojkar. Flickor är i absolut majoritet, men eftersom det totala antalet som drabbas är så stort så blir det många pojkar och därför är det intressant med en ny vinkel på ett program om anorexi.
Pojkarna är inte så gamla, runt 15 kanske och deras föräldrar gör ett jättejobb med att fixa bra mat, räkna så att de får i sig tillräckligt med kalorier osv. Det måste vara så svårt att se sitt barn vara så sjuk. Det där med att räkna kalorier är lite dubbelt tänker jag. Det var förmodligen på det sättet de tog kontroll från början och räknade kalorier för att veta hur mycket det var i ett äpple osv. Och nu ska det räknas igen för att gå upp och sen stanna på en målvikt vilket innebär att förhållande till mat inte förändras egentligen. Den totala kontrollen över hur mycket de stoppar i sig finns kvar. En av pojkarna äter iofs precis så mycket som han ska, men inte en kalori mer, och då kvarstår ju problemet och inställningen till mat och rädslan för att bli/vara tjock. En ur personalen sa precis nu att pojkarna är på behandligshemmet tills de är fysiskt friska, inte psykiskt friska, så det krävs vidare behandling när de kommer därifrån.
Och med det sagt börjar det bli dags för mig att fixa nåt att äta. Det är ganska så tomt i kylen tyvärr, men nåt ska jag väl få ihop.
Kommentarer
Trackback
