Ebba vs Linda
Ett nytt bloggbråk har seglat upp. Ebba von Sydow och Linda Skugge är inte överens om vad ett stressfyllt liv innebär. Ebba är stressad över att hinna med jobb, vänner och kärlek. Linda menar att Ebba inte vet vad det innebär att vara stressad innan hon har skaffat tre barn som hon ska natta ensam och sen sova på en madrass id eras rum under åtta månader.
Fånigt hela grejen. Jag kan inte relatera till någon av dem, men jag måste säga att jag är på Ebbas sida i det här. Linda Skugge som var en ganska cool arg tjej på 90-talet är nu en bitter hemsk kvinna som tycker att hennes liv är bättre/värre/jobbigare/roligare/mer värt än alla andras. Hon gör mig så trött, varför måste hon jämföra, varför inte bara konstatera att de båda känner stress? Varför sträva efter att vara bättre på att ha det värre?
Fånigt hela grejen. Jag kan inte relatera till någon av dem, men jag måste säga att jag är på Ebbas sida i det här. Linda Skugge som var en ganska cool arg tjej på 90-talet är nu en bitter hemsk kvinna som tycker att hennes liv är bättre/värre/jobbigare/roligare/mer värt än alla andras. Hon gör mig så trött, varför måste hon jämföra, varför inte bara konstatera att de båda känner stress? Varför sträva efter att vara bättre på att ha det värre?
Våndan av Lost
Sitter här och tittar på första säsongen av Lost. Jag gillar Lost, trots att det spårade ur lite där ett tag, jag gillar karaktärerna och hur allas liv på något vis verkar hänga ihop. Det är en komplicerad väv som de har spunnit, författarna till Lost. Jag är riktigt nyfiken på hur det hela kommer sluta.
Men, våndan då kan man då undra. Vad är problemet med Lost eftersom jag nu gillar det så mycket? Jo problemet är min svaga nerver och alldeles för livliga fantasi. Jag klarar inte av att titta på otäcka program eller filmer, jag jagar upp mig och blir rädd. Otroligt fånigt, men sant. Jag kommer i håg när Arkiv X gick på TV. Det vågade jag i princip aldrig titta på själv utan var tvungen att åka till nån kompis.
För några år sen när vi bodde i Norrköping hade vi en filmkväll med J och O. O valde film och det blev en japansk eller koreansk skräckfilm. Jag tillbringade hela filme sittandes under en filt, svettig och rädd, kikandes genom fingrarna men mestadels blundandes. De få scener jag såg fick mig bara att skrika och gömma mig ännu mer. Alla andra hade såklart väldigt roligt åt mig och man skulle ha kunnat tro att de tittade på en komedi med tanke på hur mycket de skrattade. Och såklart drömde jag mardrömmar hela natten. Numera totalvägrar jag att tiitta på skräckfilm.
Därför måste jag nu surfa samtidigt som jag tittar eftersom vissa delar av Lost är otäcka. Då kan jag koncentrera mig på annat när de dyker upp. Ännu ett problem med att bo själv.
Men, våndan då kan man då undra. Vad är problemet med Lost eftersom jag nu gillar det så mycket? Jo problemet är min svaga nerver och alldeles för livliga fantasi. Jag klarar inte av att titta på otäcka program eller filmer, jag jagar upp mig och blir rädd. Otroligt fånigt, men sant. Jag kommer i håg när Arkiv X gick på TV. Det vågade jag i princip aldrig titta på själv utan var tvungen att åka till nån kompis.
För några år sen när vi bodde i Norrköping hade vi en filmkväll med J och O. O valde film och det blev en japansk eller koreansk skräckfilm. Jag tillbringade hela filme sittandes under en filt, svettig och rädd, kikandes genom fingrarna men mestadels blundandes. De få scener jag såg fick mig bara att skrika och gömma mig ännu mer. Alla andra hade såklart väldigt roligt åt mig och man skulle ha kunnat tro att de tittade på en komedi med tanke på hur mycket de skrattade. Och såklart drömde jag mardrömmar hela natten. Numera totalvägrar jag att tiitta på skräckfilm.
Därför måste jag nu surfa samtidigt som jag tittar eftersom vissa delar av Lost är otäcka. Då kan jag koncentrera mig på annat när de dyker upp. Ännu ett problem med att bo själv.
Gott gott gotti gottgott
Min nya favorit sen vi var i Linköping hos S och R. Pomelo. Helt sjukt gott, den smakar som grape fast utan beskan. Jag tycker att det är lite roligare att äta frukt som pomelo, druvor, ananas, mango och passionsfrukt på en fredag- eller lördagkväll istället för äpplen och banan. Det känns lite lyxigare. Så med det sagt ska jag gå och skära upp lite pomelo och bara njuta.
Bästa sättet att undkomma misstankar om doping
Satt och läste om att Kalla är orolig för att bli anklagad för doping. Det är ju ett högaktuellt ämne nu i tävlingstider. I vilket fall som helst så läste jag en länkad artikel med rubriken Fis förstörde prover och började genast fundera på vad det kan ha varit för särdeles giftig sak som är kapabel att förstöra prover. Tills jag kom på att Fis står för Internationella skidförbundet och fick mig ett skratt på min egen bekostnad.
Osökt går tankarna till min käre far och min fina syster och deras typ av humor.
Osökt går tankarna till min käre far och min fina syster och deras typ av humor.
Anorexia
Jag är hemma i dag med, yrseln sitter i och jag känner mig allmänt hängig. Men jag räknar kallt med att vara på jobbet på måndag, har ett par möten och praktikintroduktion som jag inte kan missa. Måste dessutom förberda mig inför projektgruppsmötet som jag håller i på tisdag. Kanske ska ställa in mig lite så här på första mötet på året genom att bjuda på semlor kanske. Avslutade förra året med att bjuda på fika och det var uppskattat.
Så nu när jag är hemma och såsar runt i pyjamas hela dagarna ägnar jag tiden åt att läsa Harry Potter, surfa, sova och titta på tv. Just nu tittar jag på ett program från UR som handlar om pojkar med anorexi. Det är tre pojkar som behandlas för anorexi på ett behandlingshem och det är intressant att se och höra hur de tänker kring sin sjukdom och livet i övrigt. En av pojarna sa just att tre år av hans liv har försvunnit för att han hela tiden tänkte på mat. Det verkar som att deras liv består av mycket stress, kring skola, mat, vänner och så vidare. Jag tror att det svåra för dem blir att hålla i det de har lärt sig och inte börja minska i vikt i gen, eller öka utan kontoll. 1 av 10 som drabbas av anorexi är pojkar. Flickor är i absolut majoritet, men eftersom det totala antalet som drabbas är så stort så blir det många pojkar och därför är det intressant med en ny vinkel på ett program om anorexi.
Pojkarna är inte så gamla, runt 15 kanske och deras föräldrar gör ett jättejobb med att fixa bra mat, räkna så att de får i sig tillräckligt med kalorier osv. Det måste vara så svårt att se sitt barn vara så sjuk. Det där med att räkna kalorier är lite dubbelt tänker jag. Det var förmodligen på det sättet de tog kontroll från början och räknade kalorier för att veta hur mycket det var i ett äpple osv. Och nu ska det räknas igen för att gå upp och sen stanna på en målvikt vilket innebär att förhållande till mat inte förändras egentligen. Den totala kontrollen över hur mycket de stoppar i sig finns kvar. En av pojkarna äter iofs precis så mycket som han ska, men inte en kalori mer, och då kvarstår ju problemet och inställningen till mat och rädslan för att bli/vara tjock. En ur personalen sa precis nu att pojkarna är på behandligshemmet tills de är fysiskt friska, inte psykiskt friska, så det krävs vidare behandling när de kommer därifrån.
Och med det sagt börjar det bli dags för mig att fixa nåt att äta. Det är ganska så tomt i kylen tyvärr, men nåt ska jag väl få ihop.
Så nu när jag är hemma och såsar runt i pyjamas hela dagarna ägnar jag tiden åt att läsa Harry Potter, surfa, sova och titta på tv. Just nu tittar jag på ett program från UR som handlar om pojkar med anorexi. Det är tre pojkar som behandlas för anorexi på ett behandlingshem och det är intressant att se och höra hur de tänker kring sin sjukdom och livet i övrigt. En av pojarna sa just att tre år av hans liv har försvunnit för att han hela tiden tänkte på mat. Det verkar som att deras liv består av mycket stress, kring skola, mat, vänner och så vidare. Jag tror att det svåra för dem blir att hålla i det de har lärt sig och inte börja minska i vikt i gen, eller öka utan kontoll. 1 av 10 som drabbas av anorexi är pojkar. Flickor är i absolut majoritet, men eftersom det totala antalet som drabbas är så stort så blir det många pojkar och därför är det intressant med en ny vinkel på ett program om anorexi.
Pojkarna är inte så gamla, runt 15 kanske och deras föräldrar gör ett jättejobb med att fixa bra mat, räkna så att de får i sig tillräckligt med kalorier osv. Det måste vara så svårt att se sitt barn vara så sjuk. Det där med att räkna kalorier är lite dubbelt tänker jag. Det var förmodligen på det sättet de tog kontroll från början och räknade kalorier för att veta hur mycket det var i ett äpple osv. Och nu ska det räknas igen för att gå upp och sen stanna på en målvikt vilket innebär att förhållande till mat inte förändras egentligen. Den totala kontrollen över hur mycket de stoppar i sig finns kvar. En av pojkarna äter iofs precis så mycket som han ska, men inte en kalori mer, och då kvarstår ju problemet och inställningen till mat och rädslan för att bli/vara tjock. En ur personalen sa precis nu att pojkarna är på behandligshemmet tills de är fysiskt friska, inte psykiskt friska, så det krävs vidare behandling när de kommer därifrån.
Och med det sagt börjar det bli dags för mig att fixa nåt att äta. Det är ganska så tomt i kylen tyvärr, men nåt ska jag väl få ihop.
19e februari
Datorkrångel och allmän lättja - anledningarna till att det var längesen jag uppdaterade. Nu har det väl inte hänt så jättemånga spännande saker, men ändå.
Första helgen i februari tillbringade vi på Jokkmokks marknad. Det var väldigt roligt och mysigt. Massor med folk, massor med snö, kallt, god mat och shopping. Investerade i ett par Luddar, världens varmaste skor. Kan säga att det var en bra investering eftersom det har varit mellan 25 och 30 grader kallt här den senaste tiden. Det blir nästan en chock att gå ut när solen strålar och det ser varmt ut, och så fryser snoret i näsan.
Jag var i Skellefteå förra helgen. Vi var på dop i landskyrkan. Det var en vacker ceremoni och en trevlig dag. P är fadder till den lille som är hans kusinbarn. På söndagen tänkte jag att jag skulle chansa och ta bussen till Luleå som går 16.20 för att sedan ta anslutande tåg till Gällivare 18.40. Jag skulle ha 15 minuter på mig väl framme i Luleå. Nåväl, när klockan var 16.30 hade bussen inte lämnat Skellefteå och jag började känna mig lite tveksam till om jag skulle hinna, och självklart hade jag möten inbokade på måndagmorgon som jag i så fall skulle missa eftersom morgontåget inte kommer fram så tidigt. När vi kom till Piteå hade bussen kört i kapp lite av tiden, men inte tillräckligt mycket så jag var fortsatt tveksam. Men då kom en räddande ängel i form av bussvärden och skickade ut mig till en väntande taxi som körde mig direkt till tågstationen. Jag hann med tågen så slutet gott!
Apropå slutet gott, slutet för min hemska, hemska, hemska hall kom här för ett tag sen. Nu är den målad helt i vitt. Kanske inte så fantasifullt eller vågat, men det var fantasifull och vågad till max innan, och resten av 60-talsgrottan (som lägenheten kallas, det och råtthålet beroende på mitt humör) ligger inte så långt efter. Det var tapet i taket - svart botten med bruna och orangea blommor samt en form av vävtapet med trådar i en obestämbar brun-grön-orangefärg på väggarna. Det var som att kliva in i en psykedelisk mardröm. Tänkte lägga upp före- och efterbilder när jag har fotat efterbilderna.
Nu ska jag se om jag kan peta i mig lite mat, har varit hemma idag eftersom jag inledde morgonen med att svimma i badrummet och må illa. Är fortfarande yrslig så fort jag reser mig och mår lite illa hela tiden. Det är jobbigt att bo själv när sånt händer... Det går ju både magsjukor, vinterkräkor och influensa så att få något är väl inte så konstigt kanske.
Det nya millenniets y-barn
Det var väl någongång på 70-talet som det var modernt att döpa barn till så kallade y-namn, Jonny, Conny Jimmy och liknande. I senare undersökningar har det visat sig att människor med de typerna av namn är något överrepresenterade i brottsstatistiken och så myntades väl antagligen uttrycket y-barn. Det var ju såklart inte namnet i sig som gjorde någon kriminell, utan det kopplas till socioekonomisk status. Enligt doktoranden Emilia Andrin ligger det till så att föräldrar med hög utbildning tenderar i högre grad att välja klassika nordiska namn medan föräldrar ur arbetarklassen väljer mer ovanliga och nya namn. (Det stog i sanningstidningen Aftonbladet) Det nya milleniets y-barn skulle kanske kunna heta Kevin, Liam och Melissa.
Annars var det ju fint med föräldrarna som ville ge dottern namnet Tequila Vikingahjälm, när hon blev till var de nämlien fulla på tequila och en vikingahjälm satt på mannens huvud. Det är ett namn att stolt berätta om...
Annars var det ju fint med föräldrarna som ville ge dottern namnet Tequila Vikingahjälm, när hon blev till var de nämlien fulla på tequila och en vikingahjälm satt på mannens huvud. Det är ett namn att stolt berätta om...
4e februari
Jag har haft en härlig eftermiddag och kväll! Tog friskvårdstimme efter jobbet och tränade på gymmet. Efter det var vi ett gäng från jobbet som åt midag tillsammans. Det är värt så mycket att göra något utöver det vanliga. Att bo här själv är inte så roligt så allt umgänge är mer än välkommet. Jag är visserligen en person som behöver vara själv då och då, men det är bara trivsamt när jag väljer det själv. Den påtvingade ensamheten klarar jag mig utan, även fast jag klarar av den när jag väl är i situationen.
Men att umgås med trevliga människor, äta god mat och dricka ett par glas vin en onsdagkväll är ju alldeles, alldeles underbart!
Men att umgås med trevliga människor, äta god mat och dricka ett par glas vin en onsdagkväll är ju alldeles, alldeles underbart!
Ny på jobbet?
Ja det kanske var det som var fallet när Emmy, 90 år, lämnades av färdtjänstens chaufför att gå sista biten till sin stuga. Vägen var glashal, vilket var anledningen till att färdtjänstbilen inte kunde köra fram till stugan, och Emmy ser dåligt. Så Emmy kröp genom skogen till stugan. Så får det inte gå till enligt Gunilla Wicktor, informatör på Västtrafik, så de tänker kompensera Emmy med blommor eller kanske en kaffecheck.
Ja jag säger då det. En riktigt tuff dam, Emmy. Mesig kompensation av Västtrafik. Det minsta man skulle kunna tänka sig i kompensation skulle ju vara några gratis färdtjänstresor till och från stugan hon skulle till. Fast å andra sidan så litar Emmy kanske inte längre på Västtrafik och väljer bort deras tjänster, och vem kan hålla det emot henne?
Ja jag säger då det. En riktigt tuff dam, Emmy. Mesig kompensation av Västtrafik. Det minsta man skulle kunna tänka sig i kompensation skulle ju vara några gratis färdtjänstresor till och från stugan hon skulle till. Fast å andra sidan så litar Emmy kanske inte längre på Västtrafik och väljer bort deras tjänster, och vem kan hålla det emot henne?
3e februari
Jag har beslutsångest. Var och gjorde en synundersökning i dag, så nu blir det glasögon. Men det är ju hur svårt sm helst att välja bågar! Jag frågade några på jobbet om smakråd, och alla tycker olika.. Men jag lyckades iallafall eliminera några bågar. Väljer just nu mellan tre olika, en svart och två bruna. Jag vill att P ska hinna se, så jag måste be att få låna dem lite längre tror jag. Min mobil tar inte bra bilder heller så att mmsa bilderna hjälper inte så mycket.
I övrigt bråkar jag med min dator. Den har nån knäpp som gör att den inte startar som den ska. I bland går det hur bra som helst länge, sen börjas det. Det tog ca 25 omstartningar innan den startade idag här hemma. På jobbet däremot gick det fint. Jag vet att jag måste felanmäla, men jag kommer mig inte för, vet inte hur jag skulle klara mig utan den haha. Men jag får väl försöka tajma det till en vecka med många möten så att jag ändå inte är på kontoret.
Träningsvärken är bättre i dag, jag kanske har funnit framgångsreceptet. Brukar ta friskvårdstimme på onsdagar, så gymmet i morgon alltså.
I övrigt bråkar jag med min dator. Den har nån knäpp som gör att den inte startar som den ska. I bland går det hur bra som helst länge, sen börjas det. Det tog ca 25 omstartningar innan den startade idag här hemma. På jobbet däremot gick det fint. Jag vet att jag måste felanmäla, men jag kommer mig inte för, vet inte hur jag skulle klara mig utan den haha. Men jag får väl försöka tajma det till en vecka med många möten så att jag ändå inte är på kontoret.
Träningsvärken är bättre i dag, jag kanske har funnit framgångsreceptet. Brukar ta friskvårdstimme på onsdagar, så gymmet i morgon alltså.
2a februari
I går var jag och P ute på årets första tur på längdskidor. Underbart väder och perfekt temperatur gjorde dagen härlig! Jag är inget ess på det här med längdskidor, det var tredje gången i vuxen ålder som jag åkte. Efter inledande besvär så fick jag till det med tekniken lite på slutet i alla fall. Men jag har en lång väg kvar att vandra, eller kanske snarare åka..
I dag har jag träningsvärk, minst sagt. Har just tagit ett långt varmt bad för att mjuka upp lite och gjort stretchövningar. Får se om det hjälper. Erfarenheten säger ju dock att det brukar vara värre andra dagen, så jag ser fram mot morgondagen med blandade känslor.
I dag har jag träningsvärk, minst sagt. Har just tagit ett långt varmt bad för att mjuka upp lite och gjort stretchövningar. Får se om det hjälper. Erfarenheten säger ju dock att det brukar vara värre andra dagen, så jag ser fram mot morgondagen med blandade känslor.
1a februari
Vem är jag?
Jag är Lisa.
Ibland kommer jag på mig själv med att fundera på hur saker och ting hänger ihop. Som till exempel hur kommer det sig att jag hamnade i Gällivare. På hur människor jag har träffat genom livet har påverkat mig. Som till exempel; hade jag inte flyttat till Norrköping hade jag inte träffat J. Hade jag inte träffat J så hade jag inte träffat P. Hade jag inte träffat P hade jag inte flyttat till Skellefteå, och så vidare...
Numera bor jag alltså i Gällivare och jobbar som projektledare på flyktingmottagningen. Ett mycket spännande och utmanade jobb. P bor kvar i Skellefteå så vi åker fram och tillbaka mellan Skellefteå och Gällivare på helgerna. Jobbigt, tiden vi ses är aldrig tillräcklig.
Hur som helst, hade det inte varit för J så hade jag aldrig fått smeknamnet lisabadu, och denna blogg finns därför tack vare J!
Jag är Lisa.
Ibland kommer jag på mig själv med att fundera på hur saker och ting hänger ihop. Som till exempel hur kommer det sig att jag hamnade i Gällivare. På hur människor jag har träffat genom livet har påverkat mig. Som till exempel; hade jag inte flyttat till Norrköping hade jag inte träffat J. Hade jag inte träffat J så hade jag inte träffat P. Hade jag inte träffat P hade jag inte flyttat till Skellefteå, och så vidare...
Numera bor jag alltså i Gällivare och jobbar som projektledare på flyktingmottagningen. Ett mycket spännande och utmanade jobb. P bor kvar i Skellefteå så vi åker fram och tillbaka mellan Skellefteå och Gällivare på helgerna. Jobbigt, tiden vi ses är aldrig tillräcklig.
Hur som helst, hade det inte varit för J så hade jag aldrig fått smeknamnet lisabadu, och denna blogg finns därför tack vare J!
